deep talk, real talk

Better than the best

Ibland har man dagar då man tänker extra mycket, jag vaknade upp till en sån dag idag! Det kan bero på att jag och en god vän hade djupa samtal igår! Ni vet sånna samtal man endast har med dom riktigt nära. Helt sjukt vad tiden går fort. Ibland känns det som att tiden springer förbi rakt framför ansiktet på en. Man har 100 saker man vill göra, men tiden tillåter en inte att göra allt som man vill. Man måste prioritera, men när allla prioriteringar känns lika viktiga hamnar man i en konflikt med sig själv. Plan A , plan B, plan C? Man måste man kämpa hårt för att nå upp till det man vill. Men inte för hårt och inte för mycket. För då kan man råka springa in i väggen. Ingenting i livet kommer serverat till en. Någon gång kanske, om man har riktigt jävla tur. Men om man har ett mål, måste man själv kämpa för att komma dit. Om man har ett mål, måste man inse art man ibland kan falla, men att det är helt okej att göra det. Det viktigaste är att man reser sig upp igen, och fortsätter. Jag tror på att om man kämpar för någonting, riktigt hårt, ger det alltid det resultat som man önskar på något vis. Kanske inte till en början, det kanske tar sin tid. Men allting som man kämpar för kommer tillbaka till en, in the right timr, for the best reason!!!

Fel sida av planeten

Alltså på riktigt så bor jag på fel sida av jorden. Planeten. Vintergatan(?)...Är det ens möjligt att det är såhär kallt? Drömmer jag? 27 MINUSGRADER?!? Drömmer. Ja. Det hoppas jag verkligen att jag gör. Om inte....Så väck mig när det är vår och fåglarna börjar kvittra igen. Alltså, man kan ju fan knappt andas in luft genom lungorna när man är ute i dethär vädret. Lungorna blir ju igenisade. Vad äre frågan om? Jamen...Jag menar...När ögonbrynen isar igen och hårslingorna blir istappar undrar man ju om vädergudarna inte ser att dom gått över gränsen för ett tag sen. Snälla. Gimmie some sun!!!! Ärligt. Har insett att jag verkligen inte gillar vintern. Den är fin att titta på (genom fönstret), men ofin att vistas i. Ge mig sommar nu. Om vädergudarna finns så äre läge för dom att visa sig imorgonbitti. (Ha överseende med min snögubben det var slut snö här jag vet att den är ful....)

 

 

Jag bjuder på denhär

Igår tappade jag bort min nyckel, eller... tappade bort och tappade bort..hetsade bort den (och fick hjärnstillestånd när jag behövde den för att slänga soporna). Jag tänkte inte så mycket mer på det igår, hämtade extranyckeln och vippps vare fixat! Jag glömde som bort att den var borta om jag ska vara helt ärlig, fram tills idag när vi skulle iväg och köpa lördagsgodis. Alltså. Det var kaos. Jag började hetsa. Kollade igenom mina byxor. Mina jackor. Mina skor. Mina kläder. Under mattan. På hatthyllan. I trapphuset. I tvättkorgen. I min morgonrock. I mina skåp. Bakom micron, ja u name it. Överallt där man kan kolla, och även där man inte kan kolla...Kollade jag efter min nyckel. När jag insåg att det var lönlöst tvingde jag även pappa och komma med min extrayckel till bilen (jag var säker att jag glömt den i bilen..vilket jag såklart inte hade. Jag blev så uppstressad att jag ringde Theos pappa och frågade om jag glömde bilnyckeln i hans bil då han lämnade Theo, då han förvånat undrade huuuuurr jag kunde tro det med tanke på att jag körde bilen hem från willys(?) (jag skrattade högt o började fundera om jag tappat mina hjärnceller i samband med nyckelknippan). Hur som helst fick jag panik. Panik panik panik och började röjja runt i lägenheten ett x antal timmar. Juuuust... just när jag tänkte ge upp...Gick jag och ställde mig brevid min röda jacka (fråga mig inte varför....av någon skum anledning) Och där var den. I min luva. I min huva, på jackan!!! Ja. Exakt. I luvan! Den jäveln. Den som jag letat efter ett x antal timmar. Den som fått mig förbannad. Den som förstört min morgon. Nyckelhelvetet. Alltså, från och med idag kommer jag skaffa ett nyckelskåp. Spika fast det i ytterdörren och alltid hänga upp mina nycklar EXAKT när jag kommer hem. Vill aldrig vara med om denhär incidenten igen. Never. Ever. Never. Ever. Ever.

 

 

Ingen annan än jag

 

2013 är här och man undrar vart fan dagarna, månaderna och det senaste året sprungit iväg. Det känns som om vissa dagar av år 2012 bara sprang iväg från mig, eller så kanske det var jag som sprang iväg/igenom dom? Sanningen är att jag tror att det var det sistnämnda som var det slutgiltiga alternativet. När det är nytt år blir det automatiskt så att man tänker på saker man vill förändra och saker man vill uppnå (jag iallafall). När man gör en förändring är A och O att den kommer från hjärtat och en själv. Att förändras för en annan människas skull kanske funkar ett tag, men för att nå en långvarig förändrig måste den komma inifrån. Jag har alltid varit sån som lyssnat på råd, men endå alltid gått min egen väg eller gjort det jag själv tyckt verkat vettigt, alltid gått på magkänsla. Vissa gånger har det slutat i totaaaalt kaos, medans andra val jag gjort har varit bland dom bästa i mitt liv. När ett nytt år inträffar börjar man alltid automatiskt gå igenom året som varit och händelser man är stolt, och mindre stolt över. Minnen börjar dyka upp och man kan känna sig lugn och stressad på samma gång. För mig handlar förändringarna inte speciellt mycket om att det blivit ett nytt år. För mig handlar förändringar jag vill göra för min egen skull, för min sons skull, och för framtidens skull. Ingen annan än jag själv kan förändra saker som jag är mindre nöjd med, och förändringen ligger i mina händer. År 2013 kommer bli förändringarnas år. Iallafall för mig.
LETS make this year to a good year!!!

Ur min vardag

*konversation mellan mig & min hyresvärd*

JAG: heeej uffe, det är susanna!
uffe: ja hej susanna..jag hör detj!
JAG: jo, jag ringer för att jag har några frågor.
UFFE: ja...?
JAG: *rabblar upp 2 frågor* och sen har jag ju
pratat med dig angående diskmaskin tidigare oxå..
UFFE: ja, jo det har du ju gjort ja.
JAG: ja, alltså nu äre ju så att jag har hittat en
... som jag tänkte köpa! men, finns det nåååågon
möjlighet att ni kan installera in den till mig?
UFFE: ja alltså.. som jag sagt tidigare så brukar
vi ju inte göra något sånt. kan du inte göra det själv?
JAG: alltså ufffe, lyssna! om JAG installerar den så
kan du RÄKNA med vattenskador, i hela huset!!!
UFFE: ring mig när du har fått hem diskmaskinen
så ska jag se vad vi kan göra :)

 

 

Väggen som alla pratar om

Väggen som alla pratar om. Vissa går in i den, medans andra springer rakt in. Jag tror att jag var nära för ett tag sen, bara några meter ifrån. Nära att bokstavligt talat krachlanda rakt in i dendär väggen, med ett jävla dunder och brak. Och innerst inne var jag mycket väl medveten om det. Jag tog på mig mycket. Jag stressade. Kastade mig själv, fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Hit och dit. Jag försökte hinna med allting som jag inte hunnit då jag jobbade på min lediga dag (istället för att bara vara och ta det förbannat jävla lungt). Jag varvade aldrig ner. Tryckte aldrig på paus-knappen. Speedade på, dag ut och dag in. Jag reflekterade aldrig över någonting. Händelser. Situationer. Jag bara la dom i min väska och stängde igen. "Dig får jag bearbeta senare för jag har inte tid just nu. Senare...Någongång...Kanske, vi får se..."Vissa dagar hoppade jag från nattjobbet till skolan, skolan till jobbet. (Det är inte meningen att ni ska tycka synd om mig, jag är väl medveten om att jag gjorde pusslade ihop livspusslet helt och hållet på egen hand och skapade stressiga situationer med för lite sömn självmant!.) Dom veckor jag väl var själv tog jag på mig allt jobb jag kunde. Allt för att få vara ledig så mycket som möjligt då Theo var hemma. Ringde runt till chefer. Fick fler jobbställen. Fick fler pass. Fick mer timmar. Fick mer press. Blev mer stress. "Time is money", och jag blev förblindad. Så förblindad att jag knappt sov. Så förblindad att jag vissa dagar endast gjorde saker på rutin utan att egentligen vara där. Utan att egentligen vara närvarande. (Jag blir stressad när jag läser igenom det jag skrivit och tänker---> (Tack gud att jag inte fått en hjärtattack!!!) Jag bara gled med i min egen vardag, utan att reflektera över saker. Jag är tacksam. Tacksam att jag slapp vägen som alla pratar om. Tacksam för att jag inte sprang in i den. Jag gick inte in i den heller. Jag lever. Jag står på benen. Jag har inte ramlat. Jag är glad! Happy. Tacksam. Den förmodligen stressigaste tiden i mitt liv är förbi. Jag klarade mig. Jag tror jag klarade mig så bra för att jag har lätt att skratta mig igenom problem. Skratta av mig jobbiga saker. Flippa en dålig grej till en bra grej. Jag kämpade på. Jobbade hårt för min egen skull. För min sons skull. För vår skull. För att jag innerst inne visste att det skulle löna sig. En dag. Nu är jag här. Och finally. Jag kan andas. Slippa pressen. Vara lugn.

Det var en stressig tid. Överdrivet stressig. Men jag skrattade mig igenom dom jobbiga dagarna (Någon gång när jag var nära "the breaking point" fick jag halvt psykbryt också). Skrattade då folk sa åt mig att jag kanske borde dra ner lite på tempot. "Jag är superwoman. Duracellkaninen" var mitt svar. Jag är fortfarande duracellkaninen och min egen superwoman. Men den stressiga tiden har format mig på ett bra vis. Den har lärt mig saker. Fått mig att reflektera. Den har gjort mig stark. Stark som fan! Den har gett mig mycket. Den har format mig på ett bra sätt. Den har fått mig att se på saker på ett nytt vis. På det viset utvecklades jag, på många plan. Jag vet att jag klarar mig i motgångar. Jag vet att jag är tjejen som inte ger upp, trotts kämpiga tider. Jag är tjejen som krigar. För mig och min son. På egen hand, med dom närmaste som finns där som en hjälpande hand när det behövs. Dom som stöttar mig. Dom få personer jag verkligen litar på. Jag vet att min räddning dom allra jobbigaste stunderna var Theo. Det var när han låg och sov och jag var vaken, som jag tittade på honom och tänkte "Jag gör det för oss." Han var min kämparglöd. Lågan som lös upp dom mörka tiderna och satte ljus på dom. Och sen får vi ju inte glömma inställningen. Min inställning till saker är, och (kommer så länge jag får bestämma vara) "positiv. Jag har med mig min humor, Jag bär med mig mitt skratt. Och tanken "dethär kommer löna sig i slutändan. Jag kommer få allt jag kämpat för tillbaka. Och det har jag fått. Nu." Jag kommer alltid vara  tjejen som vägrar ge upp det jag tror på, och den som kämpar i med och motgångar. (OJJJJJ vilket långt inlägg dethär blev. En bok typ. )!!!

 

 

 

Jag känner mig glad

 

Att hitta en trygghet, en stabilitet och en grund att stå på. Att ha någon som man vet finns där och tar emot en om man faller. Att veta att man kan snubbla över utmaningar i livet, ibland magplaska rakt ner, men veta att man har kraften att ta sig upp igen. Att veta att man kan misslyckas med saker, utan att känna sig misslyckad som person. Att ha människor som bryr sig om en, på riktigt. Att känna sig glad och lyckad som person. Att ha mål att kämpa för. Att aldrig låta kämparglöden brinna ut. Att alltid fortsätta. Att se meningen i motgångar. Att ha båda fötterna på marken.Vikten i det, är obeskrivlig. Saker och ting börjar falla på plats. Saker som jag kämpat för har gett resultat. Saker som jag slitit för så mycket att jag varit tvungen att prioritera bort saker som jag egentligen inte velat, men varit tvungen, har lönat sig. Ibland har jag kommit på mig själv vara på en plats, men endå suttit och rabblat upp listan med överdrivet många saker i huvet, som jag måste hinna med innan jag går och lägger mig. Den tiden är slut. Just nu? Just nu känner jag lättnad. Den som kämpar för något gott kämpar aldrig för länge, även om det känns som en evighet ibland. Jag är tacksam för allt som jag åstadkommit, alla utmaningar som väntar mig, och alla möjligheter som jag fått möjligheten att få. Jag känner mig glad i själen och med livet. Visst finns det småsaker som fortfarande kan gå och finjustera, men det tror jag det alltid kommer att göra. Jag tror aldrig vi människor blir 100 procent nöjda med exakt allting på alla plan i livet. Just nu är jag bara tillfreds md mig själv och mitt liv, tacksam för det jag har, och det känns gryyyymt bra.

4 kr per kilo...

För några dagar sen var jag och en vän på konsum. I slutet av affären såg vi allt godis som stirrade på oss från godislådorna och sa: "pick us, choose us, eat us" och då kilopriset var grymt (4 kronor per kilo enligt nas) började hon genast plocka på sig godis, och hade efter en inte så lång stund proppat en full påse. (Utan att överdriva hade påsen gått sönder om hon plockat dit mer...så fullproppad var den.) Min kära vän skrek glatt ut att 39,90, 4 kronor per kilo är grymt billigt och viftade med den fulla påsen....Jag var fullt uppe i mitt eget godisplockade och min egen tankebubbla då jag utbrast: Men, nej nas, det står 39,90 per kilo... 40 kronor per kilo inte 4!! Vi stirrade ner i våra påsar...stirrade på varann, stirrade på godisskylten...stirrade ner i nas feta påse igen, och skrattade. Ah, oj, juste, aja...Skitsamma! Nu har min vän godis till hela kurdiska släkten över både jul och nyårsledigheten! Jag börjar fundera om vi båda fuskat oss genom matten hela livet eller om vi bara var överdrivet trötta.

 

 

Puss.

Livet kan förändras på ett ögonblick

Tänk vad skört livet är när man tänker efter. Hur en relation kan förstöras med några ord, hur en olycka kan inträffa utan förvarningar, hur ett besked kan förändra hela livet, och hur ett glatt besked kan förändra en grymt dålig dag till den bästa dagen. Man blir skrämd när man tänker på det. För någon vecka sedan var jag påväg att krocka med en älg. Som tur var hade jag en skum känsla i magen som sa åt mig att köra sakta och försiktigt. Jag lyssnade på min magkänsla, körde sakta...och där stod den. Stor som ett hus, bakom kurvan, påväg att gå över vägen. Jag tackar gud att jag inte körde fortare än jag gjorde, och att jag lyssnade på min magkänsla. Livet är skört, och kan förändras på ett ögonblick. Det är någonting som man vet innerst inne, men glömmer bort i vardagsstressen. Det jag vill säga med dethär inlägget är att vi inte ska glömma bort att uppskatta dom vi tycker om. Som jag tidigare har skrivit, kan man enligt mig inte få för mycket uppskattning och fina ord. Livet kan verkligen förändras på ett ögonblick, och då kommer  vi aldrig, hur mycket vi än önskar, få våra outtalade ord uttalade, och oskrivna stunder tillbaka med personen som föralltid är borta.

 

In the right time for the best reason

Sickkkkk and tierd

 

 

Kände mig sjuk igår, tryckte undan känslan, och gick till skolan endå. Hämtade Theo på dagis, yrade omkring hemma, fixade lite saker och fick feber på kvällen. Har varit hemma idag, hade redovisning imorse, ska på anställningintervju på torsdag, har skola imorogn, jobb inplanerat, blir stressad bara jag tänker på att jag är sjuk. Ikväll har jag halsat upp allt mitt te, boostat upp både mig och theo med vitamin-smoothie, käkat våfflor och endast varit hemma. Känner verkligen vilken stress som uppstår i kroppen när man är sjuk och har saker inplanerade. Gah. Nu ska jag se klart min film, ta alvedon, sova och hålla tummarna att jag vaknar upp piggare imorgon. Hatar o va sjuk........

 

Do not chase people. Be you and do your own thing, and work hard.
The right people who belong in your life, will come to you, and stay.

En halv julgran....

Tillbaka till verkligheten och rutiner...Tillbaks till vardagen. Blev hämtad på flygplatsen, och inte långt efteråt kom världens bästa Theo hem. Med tanke på att det snart är jul bestämde oss för att börja dra fram granen. Jag och Theo promenerade därför ut till förrådet, där jag möttes av ett kaos (eftersom jag bara slängt in saker, stängt igen dörren, och inte tänkt på att jag en dag kommer öppna dörren). Julgranen låg läääängst in i kaoset, och egentligen ville jag smälla igen dörren direkt jag öppnade den, men irritationen växte, granen skulle fram, och jag började dra, trycka, knuffa och slänga omkring saker...så efter några miuters kämpande hade jag fått ut den! Så kanske skulle vi få börja pynta vår fina gran?  Nej..tyvärrr inte. Hetsig som jag är försökte jag dra ut heeela julgranen ur kartongen samtidigt, men då jag började dra, tog jag i för hårt så julgranstoppshållningen gick av! Brak o knak lät det...O så var grantoppen förstörd. Alltså...Ja..sånthär händer ju bara mig. Hetsig som fan heeelt utan tålamod började jag promenerade till garderoben och hämtade karlssons klister, med tanke på att det i princip ska gå och limma ihop hus med....Meeeeeeeeen tyvärr, karlssons funkade inte på vår julgran. Theo började undra vad det var frågan om, men jag sa att mamma fixar dethär ingen fara. Nu sitter vi alltså med en halvt  ihopbyggd julgran, utan julgranstopp. Men inte nog med det....När vi insåg att det inte gick att fixa, gick jag och Theo ner till bilen för att gasa iväg och handla. Vi satte oss i bilen, tog på bälte och jag vred om nyckeln....Och som pricken över iet, vad tror ni händer? Bilen har inget batteri.Jag vrider o vrider o vrider o vrider, tar 5 djupa andetag, innan jag meddelar Theo att även bilen är trasig, och säger åt honom att vi får ta en promenad istället...Man ba hejjjjjjjjjjj vardagen jag är tillbaka. Juste..inte nog med det, en fisk hade dött också! Viiilken kaos dag, tur att jag haft bästa stockholmsresan, och tur att jag helldre skrattar mig igenom motgångarna istället för gråter, annars hade jag förmodligen fällt ett x antal tårar idag.... Nu håller vi tummarna att morgondagen blir grymmm...

 



Så länge vi stampar

Så länge vi stampar på samma ställe, kommer vi alltid befinna oss där. Så länge vi är nöjda med det vi har, kommer vi inte att sträva efter mer.  Så länge vi låter rädslorna för att testa någonting nytt, kommer vi aldrig att kunna bevisa för oss själva att vi faktiskt klarar av att övervinna våra rädslor. Så länge vi inte strävar efter mer, kommer det lilla extra heller inte hamna i våra händer. Jag sätter upp nya mål hela tiden, det blir som en drivkraft. Det gäller att hitta en balans att uppskatta det man har, men endå sträva efter mer. Känslan av att klara av en utmaning som man står inför är grym. Obeskrivlig. För mig handlar mycket om tron på att klara av någonting. Jag tror att om man verkligen ger till tusan på att man ska uppnå någonting, så gör man det. Det handlar om tro. Om hopp. Jag lovar, hoppet, är det sista som lämnar mig.  Jag tror verkligen att om man vill lyckas tillräckligt mycket, och kämpar för det, så kommer man göra det. Oavsett vilka som från början var förutsättningarna till framgång. Väljer vi att ge 100 procent, kommer det att löna sig. förmodligen inte redan idag, kanske inte imorgon heller, men en dag...En dag kommer att slit inte vara förjäves.

If you want to feel rich,
just count the things you have that money can´t buy

Inte direkt bästa biljardproffset...

Okej....Jag ska nu dela med mig av en händelse som jag är huvudpersonen i. Idag var jag och en till människa och spelade biljard. Med tanke på att jag inte har några som helst biljardtallanger, lät jag den andra personen börja, för och kolla in hur man ska hålla i biljardpinnen and so on....Vi började köra, och jag började sakta men säkert känna att jag kom in i gamet. Spelet fortsatte, och till min förvåning vann jag första matchen. Vi var dom enda i hela bygget och körde på bordet längst ner till vänster. Mellan oss var det en slags vägg, och när vi hade kört ett tag kom två andra killar för att spela på bordet på andra sidan väggen. Jag och personen jag var med, körde på...då jag kom på den smarta iden att ta i lite hårdare. Jag tog i med all min kraft (är inte speciellt stark, men endå...). och jag träffade bollen! Den hoppade, började stuttsa, stuttsade vidare,och flööög ut från bordet, flög vidare, och stuttsade rakt emot snubbarna på andra sidan, innan den dunsade ner på golvet. Jag började garva hysteriskt som vanligt, (klart folk blev tvungen att riskera liv eller död, då jag var i lokalen och höll på o spela biljard). Utaaan att tänka kläckte jag ur mig kommentaren: "Ojjj, hoppsan. Ursäkta! Det var inte meningen. I fortsättningen är det bäst att ni aktar er...Nästa gång kan det vara eran tur!!!" Killarna garvade högt och meddelade att dom hade uppfattat att det var en livsfara och spela nära oss, trotts att det var en "vägg-mur" mellan våra bord. Spelet kunde fortsätta, utan fler indcidenter, men något biljardproffs....Kommer jag aldriiiiig bli....Heeeheee...